Varför är du så märkvärdig Anne (Fiktivt)


Vad än jag sa så hade Anne varit med om någonting värre. Köpte jag mig något nytt så hade givetvis Anne köpt sig något liknande men ändå finare.

Nu hade jag och min kille köpt hus och vi var så otroligt glada över det. Vi skulle få flytta in om två månader.

Vi fick som vi önskade och fick ta med oss fina och kära möbler från våra föräldrar. Vi kompletterade givetvis med andra möbler och så vidare.

Det var spännande varje kväll när vi satt i vår lägenhet och ritade och berättade hur vi ville ha det i vårt hus.

Extra spännande blev det när det visade sig att vi skulle begåvas med ett barn. Vi hade längtat länge och nu är både hus och baby på G.

Vi har nu flyttat in i vårt hus. Jag går och stryker på alla våra släktmöbler och bara njuter. Fina friska och gröna växter pryder upp allt tillsammans med det fina ljuset som strömmar in överallt.

Vi har kostat på oss fina mattor som passar bra in till det gamla som vi så kärt fick överta.

Jag tar ett steg tillbaka och bara är så lycklig. Snart är vi tre. Vi har börjat med att inreda ett mysigt rum till vår kommande baby.

Anne är på besök. Givetvis börjar hon vara märkvärdig med en gång.

Agnes, du skulle bara se villan som vi ska bygga upp. Den är så lyxig. Där finns massor av lyx. Förresten har jag sagt att jag väntar tvillingar?

Inte ett ord om att gratta mig och Sten för vår baby som ligger tryggt i min mage. Inte ett ord om hur ombonat och fint vi fick det i vår gulliga villa.

Tårarna börjar rinna och jag kan inte hålla emot. Vad är det Agnes säger Anne?

Vet du Anne att nu orkar jag inte med dina märkvärdigheter längre. Du har hållit på så länge med att försöka att köpa och ha det mycket bättre än mig. Jag orkar inte med dig längre. Trodde att du någon gång skulle snälla några goda ord men nej.

Anne blev askgrå i ansiktet. Sa inte ett ord. Ställde sig upp och gick.

Efter någon månad fick jag höra att Anne och hennes kille hade gått skilda vägar. Något hus hade de inte köpt och det hade aldrig varit meningen heller. Inte heller var hon gravid med tvillingar. Jag fick inte ihop något av detta.

När jag var gravidstor som ett hus ringde det på vår dörr. Där ute stod Anne med skammens färg i sitt ansikte. Får jag komma in? Givetvis sa jag.

Anne sjönk ned vid vårt stora och fina ekbord i köket. Tittade på mig och tårarna rann. Agnes jag vet inte varför jag är så märkvärdig av mig men nu ska jag ta reda på det. Har beställt tid hos en kurator.

Vet att det inte hjälper dig för det jag har gjort mot dig men hade du inte sagt till på skarpen kanske detta hade fortgått i tider. Nu får jag en chans att ta reda på varför jag gör på detta vis.

Jag ställer mig upp och går fram till Anne. Böjer mig ned och ger henne en jättekram. Säger bara ett tyst tack och lycka till.

Anne ler tårblankt. Ställer sig upp och ger mig en kram och går sen i väg.

Har återigen hört på omvägar att Anne kämpar för att hitta igen sitt jag. Blir glad när jag sen får höra att hon har hittat sig en fin man. Jag hoppas verkligen att Anne ska få känna sig säker på sig själv. Alla är värda att få lyckan i sitt liv.


© Ljusletaren

8 februari 2019