Del 16

Idyllen går i kras.

Nu har de bott här i fjällvärlden i två år. Allt har gått in i fasta rutiner. De har mat och de har bär och de har fisk i mängder. Kossorna levererar mjölk för husbehov. Adriana har även lärt sig att ysta ost, göra egen fil och mycket mera. Åke har fått lära sig att snärja snaror och att jaga älg. Ja allt är som det ska vara.

Fast en natt vaknar Adriana av en hemsk känsla att något ska hända. Hjärtat bankar förtvivlat. Skräcken har borrat fast sig i hennes kropp. Det hjälper inte att krypa ännu närmare Åke i dubbelsängen. Morgonen närmar sig innan Adriana kan somna in vid Åkes sida.

Blek och hålögd så stiger hon upp först. Gör upp eld i spisen. Förbereder frukosten för att sen gå ut och mjölka korna.

Åke ser direkt att något är fel när Adriana kommer in igen och börjar med frukosten. Han får ur Adriana vad det är som skaver henne. Åke försöker att vara realist men han vet att Adriana brukar känna rätt när något är fel.

På förmiddagen ringer Adriana till Bos fängelse och får rapporten att han snart ska friges. Adriana lägger på och springer ut och kräks i blomrabatten.

Ringer genast upp alla barnen och berättar att de ska vara på sin vakt. De lovar att vara rädda om sig.

Adriana skyndar till skogs med Åkes lunch. De sitter i en öppen täppa och resonerar om hur de kan eventuellt skydda sig om Bo skulle dyka upp.

Tur i oturen är att det är sensommar och de kan lätt fly med helikopter upp till en fjällstuga som de får låna då och då. De kommer på att de ska flytta på djuren till en fäbod en bra bit från deras gård. En tonårsflicka har lovat att mjölka och se om djuren. Schäfern Ida ska få följa med i helikoptern. Adrianas mamma bor nu på ett hem och har det bra där så henne behöver de inte oroa sig för. Alla barn stannar där de är.

Nu är de på väg i helikoptern till denna fjällstuga. Endast vana vandrare kan vandra förbi. Schäfern Ida är överlycklig att vara sin matte och husse till lags.

Adrianas oro lägger sig mer och mer när dagarna flyter fram. Det är dags att börja tänka på hemfärden. Det luktar snö.

Väl hemma så betalar de tonårsflickan för hennes jobb. Packar upp saker och hämtar hem djuren. Flickan sitter i båten och vinkar adjö när det smäller av ett skott. Adriana och Åke ser hur hon ramlar ihop i båten. De försöker att lokalisera skytten som finns på deras sida.

Då smäller det av ett skott till och nu träffas deras öskar till båten. Ska de rädda sig själva eller ska de rädda tonårsflickan?

De ringer 112 och begär hjälp. Svårt att få tag i poliser i detta stora län där det är milstals av områden att patrullera av. Få poliser och stora områden men de hoppas ändå på snabb hjälp.

De ser hur den lilla roddbåten med flickan rör sig mot den andra sidan. Nu sitter tonårsflickan upp och ror för livet. Hon vet att skytten inte kan nå henne.

Adriana och Åke springer ned i husets källare och gömmer sig. De hör hur schäfern Ida morrar och skäller. Sen hör de hur Bo skriker för livet att de ska ta bort hunden.

Fort upp ur källaren. Börjar skratta när de ser hur Ida står på Bos mage och slickar honom i ansiktet. Ta bort detta äckliga fanstyg skriker Bo. Snabbt springer Adriana in i Åkes verkstad och hämtar ett rep som de binder Bo med.

Ingen eller inga poliser kom idag. Bo är sönderbiten av knott och mygg. De ska just hjälpa honom in i huset när polishelikoptern landar vid deras brygga.

De hade förstått allvaret när tonårsflickan hade sagt att hon hade fått fly för livet. Det var endast ett köttsår i hennes arm. Polisen hade även fått information från Bos fängelse att han var farlig.

Mycket lättade ser Adriana och Åke hur de sätter på Bo handfängsel och hjälper honom in i helikoptern och flyger iväg.

Det tog låg tid den natten att komma till ro för de båda, för det var många saker att bearbeta. Ska de flytta, ska de stanna kvar? Inser de att de måste leva med detta och lära sig att leva med det?

Till slut somnar de tätt ihop och känner sig nöjda med det beslut som de till slut tog.


@ Ann-Britt Berglund

7 februari 2021