Oceanen vid vägens slut (fiktivt)


Längre bort fanns floden som var bred som ett mindre hav och rann ut i Atlanten. Oceanen som skiljde mitt liv från det främmande jag befann mig i just nu.

Jag har massmedia som rapporterade ut olika saker var dag om mina fel som jag har gjort. Nu har allt blivit till en hiskelig stor händelse. Min hustru är helt knäckt och visste inte vem hon skulle tro på.

Jag erkänner att jag har fört henne bakom ljuset med att vara otrogen. Det var så lätt att få kvinnorna dit jag ville i min maktposition.

De nästan bad om att jag skulle ta dem. Så kändes det i alla fall i den heta stunden. Samvetskvalen kom sen men de bjöd ju ut sig så. Kände mig utvald och sexig.

Det var som att plocka mogna äpplen och sen suga musten ur dem i vilda exotiska lekar. När jag hade fått som jag ville så tittade jag inget mera på dem. De var utraderade ur mitt minne.

Till slut så briserade bomben.

Nu har jag rest ned hit till varmare land och följt vägen till dess slut. Jag funderade på många utvägar om mitt liv. Skulle jag ta livet av sig? Skulle jag byta identitet och försvinna med båt ut över oceanen för att sen ta mig in till nytt land med falska identitetshandlingar? Eller skulle jag stanna upp och bara fundera över mitt liv?

Det fanns en byggnad vid denna vägs slutstation. Där går det fullt av orangeklädda munkar. De utför sina vardagliga sysslor. Konstigt nog känner jag mig dragen till deras tempel.

Måste gå till detta tempel i dag tänker jag för mig själv. Väl därinne fylls jag på med en frid som inte går att ta på. Vill inte gå därifrån. Försöker att få kontakt med en av munkarna. Munken pekar på en annan munk.

Jag går fram till den munken och ber om ett samtal med honom. Han visar mig in ännu längre in i templet. Öppnar en dörr till sitt besöksrum. Pekar att jag ska sätta mig på en stol. Själv sätter han sig mitt emot mig. Vill att jag ska tala om vad som tynger mig.

Som ett forsande vatten rinner alla ord ur mig. Måste erkänna att jag kände skuld och skam liksom att tårarna rann.

Denna kloka man erbjöd mig att bo hos dem i några veckor. Delta på samma villkor som de andra munkarna. Detta lugn skulle få mina känslor att hitta rätt.

Givetvis tackade jag ja till det.

Detta var inte en lätt sak att göra. Allt blev helt olikt det jag hade gjort förr i mitt liv. Så mycket av ensamhet och tystnad hade jag aldrig upplevt förr.

Det var meditativa stunder. Det var böner. Det var naturen. Det var närheten av att vara med i något stort som sker i alla människors liv. Jag läktes sakta men säkert. Stunderna med den högste inom denna tempelordning gav mig kraft att tänka igenom mitt liv.

Efter sex veckors vistelse där kände jag mig beredd att åka hem till min fru.

Väl hemma var allt om mitt personliv glömt för media för nu fanns det andra att skriva om.

Min fru erkände att hon också hade tänkt mycket. Hon hade gått till en kunnig person för att få prata ut. Även besökt kyrkan flera gånger.

Vi tar varandras händer. Vi kramar varandra. Vi gråter båda två. Vi erkänner att det har varit svårt men tillsammans kan vi åter göra något fint av detta liv.

Livet är hela tiden och livet lär hela tiden. Vem gör rätt och vem gör fel? Många stora frågor utan svar.

Jag fick en chans och den chansen ska jag ”banne” mig sköta om på ett hederligt och bra sätt.


© Ljusletaren

19 oktober 2019