Hasse avskyr avsked (fiktivt)


Ett slags vemod intar mig när jag vinkar adjö. Vet inte var den känslan kommer ifrån? Är det att det är klart slut och ett slags finito?

Inte i min blekaste fantasi kan jag rannsaka mig varför? Kan det vara ett avbrott sen barnsben eller vad beror detta på?

Det känns som att hela hjärtat snörps ihop då jag sen ser hur de kör bort från mitt mig. Jag vet att de kommer tillbaka eller gör de det inte?

Har jag blivit lämnad och aldrig fått mina känslor besvarade på att denna person kommer tillbaka? Ja det är många känslor kring detta med avsked. Har försökt att träna mig på detta men det är lika svårt varje gång. Det har till och med blivit värre ju äldre jag blir.

Jag inser att så här kan jag inte ha det. Jag blir förstörd i flera dagar efter ett avsked. Tårarna rinner och jag känner mig sviken.

Nu har jag beställt en tid hos en person som kan sätta mig i trans och föra mig bakåt i livet. Vet att denna Amanda är mycket välkänd och att hon har fått goda vitsord så jag känner mig trygg. Svindyrt men vad kostar det på när själen blir så här vid varje avsked? Jag har sparat ihop lite slantar från min magra pension och datum är nu bestämt för vår träff.

Dagarna rinner sakta iväg men nu äntligen är det dags. Med fjärilar i magen åker jag till Amanda som bor i den lilla staden Köping.

Det luktar friskt och gott i den ombonade lägenheten. Ljuset strilar in från alla håll och kanter. Stora gröna växter överallt. Så fort Amanda öppnade dörren så välkomnade ljuset mig.

Amanda ber att jag ska sätta mig i en skön fåtölj och lägga upp mina fötter på en fotpall. Ger mig en doftande gott te. Presenterar sig bättre. Förklarar hur allt ska gå till.

Jag är totalt avslappnad. Det sista jag ser är stora vackra gröna växter innan jag försvinner bort.

Liv efter liv spelas upp liksom som på en tv-skärm. Då plötsligt rycker jag till. Min mamma har fött mig men vågar inte att ta med mig hem för jag är en oäkting. Hon lägger mig därför i en korg i vattnet och skyndar sig hastigt därifrån.

Jag gråter. Jag fryser. Jag är hungrig. Det blåser. Det regnar. Det är kallt. Hela jag skakar. Jag är rädd.

Jag hör långt borta hur Amanda lugnar mig.

Min lilla korg kantstöter älvbrinken. Där sitter en ung kvinna och gråter över sitt förlorade barn som hon nyss har begravt.

Hon ler och tar upp mig. Stoppar in mig i sin regnvåta klänning. Springer så fort hon kan hem. Väl hemma så säger hon till sin man att de har fått en son. Maken strålar av glädje. Klarade du av att föda honom på egen hand? Hans fru bara nickar och skrattar. Jag fick ett bra liv hos dem.

Sakta förs jag tillbaka till världen igen. Amanda säger att nu har du fått förklaringen på varför du tycker avsked är smärtsamma.

Jag tackar så vänligt. Känner mig väldigt nöjd och belåten. Betalar med glädje.

Hur gick det sen med mina avsked? De går hur bra som helst för jag vet att tryggheten finns kvar och att ett avsked behöver inte vara ett avbrott för alla tider.

Söka bakåt i sina rötter kan vara gåtan på många svar.


© Ljusletaren

18 februari 2020