Tider som flytt (fiktivt)


Detta som jag nu ska berätta hände på den tiden då det var på modet att bära päls utan att skämmas.

Allt handlar om lilla Julia tjugofem år.

Julia var en söt ung kvinna med långt mörkt och självlockigt hår. Liten och späd och man kunde lätt tro att det var en tonåring tills man så allvaret i hennes ögon.

Julia växte upp moderslös. Hennes mamma hade dött vid hennes förlossning. Pappan hade gift om sig med sin hushållerska. Jag behöver väl knappt berätta att Julia inte var omtyckt av denna hushållerska. Inte blev det bättre när det föddes tre halvsyskon.

Julia var den som fick göra allt skitarbete hemma. Råkade hon klaga så fick hon till svar att hon var äldst och skulle vara tacksam för att hon fick bo hemma.

På den tiden så brydde sig inte papporna så mycket om sina barn. Julias pappa Arne låg ofta borta under vintern. Arne jobbade i skogen och avstånden till hemmet var långa så han bodde med andra män i en skogskoja.

Trots allt så växte Julia upp till en mycket vacker kvinna. Väldigt intelligent var hon också. Passade sig noga för pojkar och sen för unga män.

Julia jobbade som hembiträde hos en gullig familj i byn. De uppskattade verkligen denna duktiga kvinna.

En vinterdag så kom det en väldigt vacker ung man och besökte hemmet där Julia jobbade.

Det var en ung man med ljust blont hår. Hans halvlånga hår snuddade vid pälsens krage. Pälsen var rödbrun, längre och raggigare än någon annans päls.

Julia fastnade med sin blick i denna mans nötbruna ögon. Hon kunde inte slita sig från denna unga mans blick. Familjen såg detta och smålog.

Mannen tar av sig pälsen och ropar på Julia som hastigt skyndar fram för att ta emot pälsen för att hänga upp den. Men mannen tar Julia om livet. Ber henne hålla ut armarna. Sedan sveper han in henne i pälsen.

Julia ser för rolig ut för hon försvann helt i pälsen. Men hennes pigga ögon ler och ler av glädje. Hon stryker försiktigt på pälsen. Njuter av djurets päls. Drar in doften av manlighet från denna vackra man.

Denna unga man heter Erik. Han tittar på henne med glimten i ögat och säger: ”Gift dig med mig så ska du också få en likadan päls”.

Så klart att det blev kärlek vid första ögonkastet för de båda.

Giftermålet skedde nyårsafton nittonhundra trettioåtta i Klara församling. De var ett vackert brudpar som kom med häst och släde till kyrkan. De satt graciöst och rakryggade med sina pälsar i släden.

Jag barnbarnet Anna har kvar mormor och morfars pälsar. Tar upp pälsarna i smyg då och då för att känna in mina älskade morföräldrars dofter. Nu är det en skam att bära äkta päls men spelar roll för jag vårdar deras pälsar ömt och kärleksfullt. Stoppar sedan ned pälsarna i sina plastpåsar och hänger åter in dem i min klädgarderob.


© Ljusletaren

16 mars 2020