Sanningen är alltid bäst (fiktivt)


Eva-Sara är utstött ur den lilla byns sammansvetsade gäng. Beror det på att hon är för hårt hållen och kan inte vara med på alla roliga spektakel som händer eller är barn grymma?

Det är bara när tjejerna kan få fördel av Eva-Sara som hon duger. Då blir Eva-Sara så glad att hon nästan kan ta ned himlen för att hon får vara en i gänget.

Vet inte hur det har blivit så här? Kanske för att hon har blivit sviken sen förr och inte litar på någon annan. Kanske för att det uppstår ett osynligt moln av osäkerhet kring henne?

Hur som helst så har de andra barnen genomskådat detta. De är snälla så länge Eva-Sara ger dem något som de vill ha. Kan vara allt från en kaka till att de är ensamma när resten av gänget är någon annanstans.

Då har Eva-Sara roligt och njuter av barndomslivet. Då springer de barfota och skjuter pil med Eva-Saras pilpåge. De cyklar, bygger kojor av ingenting. De har helt enkelt kul.

Dagen efter är det som vanligt igen och Eva-Sara är åter ensam. Det gör ont i hennes hjärta av sorg och att alltid vara utstött. Varför duger jag bara ibland undrar hon?

Det har pågått så här i några år men nu har Eva-Sara blivit lite mer hårdhudad och har börjat leta efter andra vänner i andra byar.

Helt att lita på andra det går bara inte. Blir man sviken gång på gång, hur ska man då kunna lita på andra människor?

Eva-Sara blev sårad för livet och än idag kan hon inte lita till hundra procent på sina så kallade vänner. Det går bara inte att lämna ut sig till hundra procent.

Hon litade på några vänner under vuxentiden men blev åter bränd. Vänskapen var inte så fast som hon själv trodde.

Eva-Sara har alltid varit ett ensambarn och även som vuxen går hon sina egna vägar. Är inte intressen samma som alla andras så stöts man fort ur gruppen. Fast nu bryr hon sig inte. Hon har hittat hem och trivs med sig själv. Sållat ut alla så kallade falska vänner. Gott om bekanta har hon. Någon enstaka sann vän och det är precis lämpligt.

Eva-Sara lever för sin familj och sina intressen. Försöker att känna in och vara en sann medmänniska för andra.

Som ni förstår så håller Eva-Sara jättehårt på att alla talar sanning. Ljuger någon är det lätt att hon snavar till och ramlar ned på det nedersta pinnhålet.

Jag beundrar Eva-Sara för hennes mod och hennes iver för att ta sig vidare trots allt.

Hur mycket bidrar en människa med att forma en annans liv? Den frågan skulle jag vilja ställa direkt till Eva-Sara? Undra vad jag skulle få för svar?

Sanningen är hård men ändå föredrar jag som Eva-Sara att hålla stenhårt på det.


© Ljusletaren

29 december 2018