Femte juni år tjugohundra nitton (fiktivt)


Det är varmt och mycket varmt. Klädesplagg efter klädesplagg skalas av. Njutningen av sol och vind möter en solvarm kvinnokropp.

Fjärilar i olika färger dansar smeksamt och mjukt över de första och vackra blommorna ute på sommarängen.

Humlorna verkar ha burrat upp sig extra mycket för att få med så mycket av frömjöl till blomma efter blomma. Deras surr är som en himmelsk strof till oändligheten.

Bäcken porlar friskt och klart där borta i den skira och gröna björkdungen.

Älven slingarar sig vild och vacker av allt regnande och ned mot havets djup. Kabbelekorna lyser guldgula invid älvkanterna.

Kvinnan går nu enbart i bh och trosor. Solen leker förförsikt på hennes bleka kropp. Den tycks säga att innan sommaren är slut är du brun och vacker.

Allt är i sin början av dess sommarfägring.

Det växer så det knakar.

Barnen har snart sommarlov. De längtar efter friheten. De drömmer om bad och annat kul.

Allt är i brådskans tider åtminstone här i norr. Potatis och andra grödor sätts i jord. Fröer pillas ned i solvarm jord.

Här och var hänger det redan sommarvackra blommor. Både i stad och som på land. Fägringen är betagande vacker.

Kvinnan tänker för sig själv: ”Att när jag gick ner i arbetstid har jag fått mer tid för mig själv och hela livet. Detta är livet.”

Hennes solvarma kropp söker avkylning. Hon går fram till vattenslangen ute och sköljer av sig lite. Tänker att det är skönt. Snart är hela hennes kalufs blöt.

Välmående och vid god vigör sätter hon sig ned på en trädgårdsstol och blundar. Göken hörs där borta i skogen. Småfåglarna har bråttom. Bon ska byggas och bon är byggda. Ut och in med mat.

Landet stressar av hela människan med sina underbara och naturliga ljud.


© Ljusletaren

5 juni 2019