När man minst anar det så börjar allt om igen (fiktivt)


Alltså jag har varit med om något så otäckt att jag knappt vågar prata om det. Helt chockartat att det var just jag, jag som normalt inte är rädd av mig.

Det började på fredagens morgon. Mobilen ringde och jag svarar. Hör bara någon som flåsar. Trycker av samtalet. Hinner bara lägga ifrån mig mobilen då det ringer igen. Samma flåsande.

Nu är jag jäkligt arg. Stänger av mobilen under tiden som jag tar mig till mitt arbete. Kommer in som ett åskmoln i fikarummet.

Vad du ser ut som ättika säger Gudrun. Det är en dåre som ringt till mig två gånger och bara flåsar i luren. Jag blev så arg att jag stängde av min mobil.

Tjejerna vill höra flåsandet om denne person ringer igen. Jag slår på mobilen och ser att personen har ringt flera gånger.

Nu ringer det igen. Jag svarar och trycker sen på högtalaren så att alla kan höra. Alla hör hur personen stönar njutningsfullt. Snabbt som attan trycker jag bort samtalet.

Du måste anmäla detta säger Katrin. Ja svarar Kerstin.

Blockera numret.

Smart säger jag och gör så.

Fredagen går i sin gilla gång och snart är det dags att gå hem.

Alla mina bildäck är sönderskurna.

Ropar snabbt till Lasse att jag behöver hjälp. Han har inte tid att stanna för han ska på fest. Ring bärgaren.

Jag ringer bärgaren.

Bilen är nu på väg till verkstaden. Får hämta bilen på måndag.

Jag tar bussen hem.

Äntligen hemma. Kissen möter mig i dörren. Jamar och ser förskräckt ut.

Ut från köket kommer två karlar med sina ansikten dolda under masker. En karl säger lugnt till den andra mannen att han inte ska skära bara rispa.

Drömmer jag?

Snart känner jag hur kniven rispar mig på armen. Ont tar det. Blodet rinner.

Detta är en hälsning från din förre detta man säger en av männen innan de springer iväg.

Jag darrar av skräck. Tar upp mobilen och ringer min förre detta man. Han svarar fort och skrattar rått. Nu förstår du att jag menar allvar med att jag ska ha igen dig.

Jag kommer aldrig att gå tillbaka till dig svarar jag snyftandes. Nästa gång så rispar de inte så tänk dig noga för hur du gör.

Jag slänger på luren. Ringer polisen. De kommer fort till mig för jag har anmält min före detta man för misshandel för ett halvt år sedan.

Poliserna söker igenom min lägenhet. De kollar min mobil. De ska prata med mina arbetskamrater. De skjutsar mig och kissen till ett skyddat boende.

Jag bara gråter och gråter. Vad har jag gjort för fel? Jag kunde inte vara gift längre på grund av all misshandel jag har fått utstå. Varför låter han mig inte bara vara?

Polisen ringer boendet sent söndagskväll. Frågar efter mig. Jag tar mobilen och svarar. De har anhållit min före detta man. De har hittat maskerna hemma i hans bostad. De har även sett hans samtal till mig i hans mobil. Kniven som jag blev ristad med är också hittad. Det är min före detta mans kniv. Inte nog med det utan hans två bröder fanns också i hans hem. De erkände direkt att de hade gjort detta mot mig på grund av min före detta mans hat mot mig.

Alla tre blev häktade.

Polisen råder mig att hålla mig i skymundan tills rättegången ska ske.

Jag och kissen blir skjutsad till en stad långt upp i Norrbotten. Jag hade sådan tur att min arbetsplats hade en filial där. Jag dövade min smärta med att arbeta.

Jag boade in mig riktigt bra. Trivs i denna stad. Har även börjat gå till en kurator för att prata av mig. Allt börjar vändas till rätt igen.

Då är datumet för rättegången utsatt.

Det är med stor bävan jag tar tåget ned. Det kändes fruktansvärt att se min förre detta man och hans bröder i rättegångssalen. De hånlog hela tiden mot mig. Tur i alla fall att de blev dömda.

Min före detta man ropar: Dig ska jag nog få tag i till slut!

Åhörarna drar snabbt efter andan när de hör hans hot mot mig.

Mitt hjärta höll på att stanna av skräck.

Nu är jag åter trygg igen. Jag och kissen flyttade till Norge. Jag fick ändra namn och födelsedata. Min nya man är snäll och trygg. Vi har det bra. Fast min rädsla att bli upptäckt igen går inte att sudda bort helt.


© Ljusletaren

22 februari 2020