Klubberget i morgonljus  (Fiktivt)

Jag och min man smågnabbades kvällen före om att sist upp till berget får diska hela dagen.

Det blev många psykningar oss emellan om vem som skulle vara först.

Jag är morgonpigg och rask så jag är först, sa jag. Du med dina taxben har inte en chans mot mig sa maken.

Vi fnissade och retades. Somnade till slut tätt intill varandra.

Måste faktiskt skratta så här i efterhand. Aldrig förr har vi båda sprungit så lätt upp när klockan ringde strax före klockan noll tre, noll, noll.

Vi sprang ned till bilen och slängde oss in i den. Stannade vid bergets fot. Nu gäller det att kappspringa.

Jag försökte med lite dolda knep att få maken att stanna så att jag skulle få springa om. Det knepet fungerade inte alls.

Jag ser hur hunden och maken försvinner bakom en kurva och upp mot berget.

Detta är egentligen komiskt tänkte jag och började att skratta. Jag skrattade så att tårarna rann. Var tvungen att hålla igen lite för att orka upp den sista biten.

Wow vilken soluppgång!

Häftigt att se hur min man mötte solen med sina armar. Wow.

Tar upp min kamera och förevigar detta.

Spelar roll att jag får diska hela dagen när jag fick ta till mig allt detta fina.

Hunden får friskt vatten och jag och maken tar oss varsin flaska Loka med citronsmak.

I sakta mak går vi sen nedför berget till våran bil.

Väl hemma  äter vi frukost. Tittar på morgonens bilder. Njuter!

Hör hur duvorna kuttra. Ser på varandra och bara ler.

@ Ljusletaren 

28 april 2019

 


Ps Lånad bild