Inte ett ärende till? (Fiktivt)


Varje liten stund som jag fick för mig själv så tog jag upp min stickning från korgen. Det skulle vara lugn och ro och ingen man hemma för jag stickade en julklapp till honom.

Visst fick jag konstiga blickar från maken då jag hittade på saker som fattades hemma. Han liksom tände till ibland och tyckte jag kunde åka iväg själv för att handla. Muttrade surt varje gång jag hittade på dessa små ursäkter.

Maken hann knappt lämna gården innan jag sjönk ned i vår sköna soffa. Kaffekoppen stod på bordet. Stickade och smuttade då och då på kaffet. Människorna i teveprogrammet skrattade lågt och störde mig inte alls.

Tankarna virvlade runt liksom i stormens hastighet. Det var sköna tankar. Mysfaktorn var stor. I sista sekunden hörde jag maken komma inkörandes på vår infart. Snabbt ned med stickningen i korgen. Korgen åkte sen fort till sin plats på soffans högra sida.

Här sitter du och gonar dig medan jag får göra ärenden muttrade min man högt. Stämmer, säger jag. Vill du ha stek i kväll säger jag konspiratoriskt?

Maken lyser upp. Hela hans surmulna min är plötsligt borta. Så gott säger maken. Stek, gräddsås och smörgåsgurka är en av hans älsklingsrätter.

Dagarna går och snart är det jul. Jag har slagit in hans stickade tröja i ett fint paket. Skrivit en text som lyder så här: ”Tack älskling för alla påhittade ärenden som du har gjort för mig. Du vet att för att kunna överraska dig så måste man ta till nödlögner plus olika mutor. Hoppas nu ditt paket ska falla dig i smaken. Älskar dig/ kram”

Även på min julklapp står det en text: ”Älskling tro inte att jag är så lättlurad som du tror. Efter så många år tillsammans kan jag dig. Varje gång du bad mig göra ett ärende så hade jag tid att tänka på vad du skulle få. Blir kul att se din min då du läser denna text. Älskar dig/ kram Jens”

Totalt bortlurad blev jag allt av min man. Detta hade jag inte väntat mig alls. Ord är viktiga för mig och jag vill gärna spara ned dem på olika sätt. Totalt överraskad! En dagbok i skinn … där kan jag spara ned alla mina ord. Lyckotårar rinner nedför min kind.

Tittar upp på min älskade man som står bredvid mig i sin ljusblåa stickade tröja. Jens drar upp mig från soffan och fram till misteln i dörröppningen. Kysser mig med hetta och säger: ”God Jul”

Vilken underbar man jag har eller hur?


© Ljusletaren

2 december 2019