Funderar lite (Fiktivt)

Regnbågen har inte svart i sin båge och tur är väl det för jag gillar inte svart. Varför gömma sig i denna färg? Tacka vet jag ljusa kläder!

Visst, svart kanske draperar bort många saker som vi inte vill skylta med men likaväl så finns de skavankerna kvar.

Det anses värdigt att bära svart på våra begravningar som att vi sörjer extra mycket då.

Tänk er att hedra en person på dess begravning med att bära klarröda färger. Vi vill minnas dem i färger. Uppskattande att få sin första och sista begravning med hedersamma sånger och dessutom att allt badar i underbara färger.

Kanske till och med att låta några dansare få utöva tjo och tjim. Skratta så tårarna rinner. Sorgens näste släpper då av lite av den tunga sorgen med skratt.

Tror ni inte att han eller hon eller dem som ser detta i himlen stämmer upp i änglarnas sång? Den avlidne ler från mungipa till mungipa och säger sen att detta kallar jag fest.

Äta gott och skåla gott och minnas den avlidne med ljus och värme. Inga stela tal och inga stela telegram. Allt ska vara av kärlek och glädje till färden upp till himlens land.

Alla ska prata och skratta om hur underbar denna begravning var i sin stämning med allt ljus. Personen som begravdes sitter kärt fast för alltid som ett fint minne i mångas minnesbalkar.

Jag har varit på en sådan här underbar avskedsfest och jag lovar att den festen sitter kvar för alltid i mitt minne. Faster Lovisa fick färgen gult som lyste som solen under hela hennes begravningsdag.

Ska vi sitta still och föra oss på ett traditionellt sätt eller ska vi göra denna sorgens dag till något molnfritt och kärt?

Vad tycker du som läsare om dessa tankar?


@ Ann-Britt Berglund

26 november 2021