Trött och verkligen trött (fiktivt)


Jag hade bjudit Nils för att se och lyssna till kammarorkestern som var i stan. De skulle framföra vackra stycken av klassisk musik i vår musikskola i Piteå.

Nils var inte speciellt förtjust i denna musik men jag visste att han var förtjust i mig. Det var därför som han tackade ja.

Uppträdandet var på en fredag klockan nitton noll, noll.

Nils kom och hämtade mig. Han var stilig i sin svarta kostym med vit skjorta till. Själv hade jag tagit på mig den där ”lilla svarta”. Såg hur Nils kastade lystna blickar mot mig och mitt självförtroende var på topp.

Nils kör oss till musikskolan. Parkerar och berättar att han ska bjuda på taxi hem så att vi båda kan ta oss en drink i baren före kammarorkesterns framträdande.

Sagt och gjort. Vi beställer in varsin drink och minglar bland andra gäster. Jag ser hur Nils följer mig med blicken när jag pratar med några goda vänner.

Nu öppnas dörren in till aulan. Jag och Nils letar igen våra platser. Ljusen tonas ned innan kammarorkestern kommer in för sitt uppträdande.

Jag längtar att få njuta av deras musik. Totalt borta i musikens värld ser jag hur musikerna intar sina platser och börjar med att spela mjukt och fint för att sedan gå in med musikens hårda tempon för att sen bli mjukt och fint och så vidare.

Till min förfäran ser jag hur Nils rycker till och spärrar upp ögonen. Han hade somnat och blivit väckt av detta stormande tempo. Nu sover han igen och vaknar igen.

Nu har jag fullt sjå att följa med i musikernas duktiga musicerande för det är roligt att se hur Nils kämpar med sömnen. Det är skojfriskt att se hur han vaknar till när det är dags för intensivare takter. Jag kan knappt hålla mig för skratt.

Nils går upp tidigt och mycket tidigt på morgonen. Arbetsveckan är över. Dämpat ljus i aulan och egentligen gillar han inte denna musik. Därför blir han förlåten flera gånger om av mig.

Nu är det paus. Jag stöter lite försiktigt på Nils axel och han vaknar upp. Ser sig förvånat omkring. Det är paus säger jag. Ska vi gå och ta oss en drink till. Så klart svarar Nils.

Behöver jag säga att samma saker upprepades av Nils när akt nummer två börjar.

Han är så söt min Nils. Jag smyger in min lilla hand i hans stora hand. Ser hur han ler. Öppnar sina ögon och ser på mig med kärlek. Vi sitter hand i hand tills allt slutar.

Nils ringer efter en taxi.

Väl hemma ber jag Nils komma upp på en drink. Det tackar han glatt till. Snart är både musik och trötthet som bortblåsta. Vi hittade varandra denna kväll.

Hur många gånger Nils har fått höra om hur han somnade i musikskolans aula, det ska vara osagt. Kul och kärt minne i alla fall. Världens bästa man fick jag trots att vi inte riktigt har samma musiksmak.


© Ljusletaren

1 december 2019