Instängd i sin ensamhet (fiktivt)


Tanten i denna by släppte inte in någon till sitt lilla röda hus. Det var endast barn som kunde komma upp på förstukvisten för att knacka på dörren för att fråga om de fick sälja jultidningar. Tanten svarade alltid, nej tack.

Grannarna i byn ser att postbilen stannar till vid hennes hus varje dag och gjort så i många år. De ser inte vad som händer och sker så nyfikenheten är stor. De försöker att pressa skolbarnen på information men det vet inte mer än någon annan.

Tanten heter Solveig och har bott med sina föräldrar tills de dog. Bor fortfarande kvar där. Förr i tiden så såg man Solveigs föräldrar ute på byn. Det kom även vänner på besök till dem. Men efter båda föräldrarnas död så slöt sig Solveig inom sig.

Tomten såg eländig ut. Ingen klippte gräs och ingen skottade bort snö. Fanns bara en nedtrampad stig in till huset, sommar som vinter.

Alltid var rullgardinerna nedrullade så man såg endast lite ledljus som skymtades bakom rullgardinerna och då endast från kök och sovrum.

Den som kör posten vet hur viktigt det är med paket för tant Solveig. Nu har kvinnan som kör postbilen anat oråd och har därför kontaktat olika myndigheter för att kolla upp tant Solveig. Det har varit snö på förstukvisten i flera dagar och inga spår har syns till.

Finns inga släktingar kvar så kommunen tar på sig för att åka dit och kolla vad som står på. Ingen öppnar när de ringer på dörren. De ringer efter polisen och de dyrkar upp dörren.

Vi från kommunen fick vänta medan polisen går in i fall det ligger ett brott bakom detta. Vi hör hur de ropar till att här ligger Anna med brutet ben. En av polisera ringer efter ambulansen.

Hur det ser ut i huset? Från golv till tak är det fullt av platta kartonger. Två rum är fulla av nya och fina saker uppstaplade på varandra. Allt från dammsugare till, ja vad vet jag? I sovrummet är det oöppnade kartonger uppåt vägarna. En smal gång fram till tant Solveigs säng.

Ambulansen kör iväg med tant Solveig. Det var inte bara benet som var brutet hon var dessutom både nedkyld och uttorkad.

Efter några dagar så berättar tant Solveig att hon hade blivit så deprimerad vid varje förälders död. När sista föräldern hade dött blev allt nattsvart. Det enda som höll hennes livslåga öppet var att skicka efter paket från olika kataloger. Varje paket gav en ljuständning till hennes själ.

När hon skulle platta till en stor kartong med sina fötter så ramlade hon så olyckligt att benet bröts av. På den tiden fanns det inga mobiler och hennes telefon var i ett annat rum. Hon hade försökt att krypa men det gick inte alls. Hon hade frusit. Kissat och bajat på sig. Till slut tippade hon av och drömde saliga drömmar om sin mor och far.

Alla nya saker som finns i huset ska gå till auktion. Tant Solveig har gett tillåtelse till det. Kommunen ska leja för hjälp att städa ur huset. Sedan ska huset säljas.

Under tiden får tant Solveig ligga på ett korttidsboende i väntan på en lägenhet. Hon har fått hjälp med både ben och det psykiska och känner sig nu i ganska så fin form.

Det är som att himmelriket har öppnat sig lär tant Solveig ha sagt till sin hemtjänstpersonal. Ni kommer och går och hjälper mig med det viktigaste. Ni ser till att jag tar min medicin och jag känner nästan igen mig själv som jag var förr. Gud är god säger hon i tid och otid.

© Ljusletaren

29 november 2019