Min fina kofta (fiktivt)


Jag hade fått en fin hemstickad norsk kofta av mammas moster. Den var så fin. Spännen var så vackra och säkert inte billiga.

Fick denna kofta som mycket ung. Kände mig så elegant och fin i den. Nästan så att jag glittrade när jag bar denna kofta.

Min mamma fick låna den ibland, men bara ibland. Till och med min svärmor bar denna kofta ett antal gånger. Ni hör hur älskade denna kofta är. Bra kvalité var det också för den changerade inte alls.

Kroppar förändras med tiden och det gjorde min kropp också. Så min fina norska kofta fick ligga på silkespapper i en kartong. Då och då tar jag fram den för att se och få minnas.

Alla som har burit denna kofta är borta utom jag. Sitter nu här i mitt gamla hus som snart ska gå till försäljning.

Min man dog för ett antal år sedan. Vi har tre pojkar som nu har blivit äldre män. De och deras fruar värdesätter inte samma saker som jag. Därför tänker jag ta bussen in till staden. Gå in till Kupan som drivs i Röda Korsets regi för att ge bort min älskade kofta.

Vilken besvikelse! Damen i kassan fnyser när jag tar upp min norska kofta och säger den där går tyvärr inte att sälja. Ser du inte själv hur den har blivit lappad? Fast spännen kan vi få en hel del för.

Snabbt drar jag till mig min norska kofta och stoppar ned den varsamt i min tygväska. Tårarna trillar nedför kinderna.

Jag börjar gå mot utgången då en annan person som jobbar i butiken går efter mig. Väl ute på gården hinner hon upp mig. Tar tag i mig och kramar om mig. Berätta vad som har hänt?

Darrande på rösten förklarar jag allt för henne. Ta upp det du skulle ge bort så att jag får se säger hon. Försiktigt och med darrande händer tar jag upp denna älskade kofta.

En norsk kofta med vackra spännen. Så otroligt vacker säger hon och svänger runt med koftan framför sin kropp.

Skulle du verkligen ge bort detta vackra? Ja, svarar jag. Får jag den säger denna gulliga människa? Ja, men så klart sa jag och lyser med hela ansiktet.

Jag tar emot detta vackra om du lovar att följa med mig in för att få kaffe och en bulle. Jag nickar glatt.

Vi sitter vid fikabordet och Alice som denna gulliga människa heter har min norska på sig och tindrar som en sol.

In kommer den snorkiga kvinnan som inte tyckte min fina kofta var fin nog. Snörper på munnen när hon ser jag och Alice.

Alice kan inte annat än att retas med denna sura människa. Visst är koftan fin som jag fick? Vi får inte ta emot saker som ges svarade hon surt. Jag vet, svarade Alice men jag stod utanför tomten och då gäller inte våra regler.

Den sura människan blev ännu surare. Hon såg ut som hon hade svalt en citron.

Jag och Alice fick bra kontakt med varandra. Hon var till och med och räddade saker som barnen med familjer ville slänga.

Nu är huset sålt och jag bor i en lägenhet. Alice brukar hämtat hem mig till hennes hem då och då. Där får jag gå och stryka på saker som hon har räddat från mitt hem. Det bästa är att hon alltid bär denna norska kofta med glädje. Det lyser av godhet om denna människa. Jag är lycklig!


© Ljusletaren

3 oktober 2019