Spökhuset på höjden

Jag hade hört talas om det grå spökhuset som låg på en stenhäll i skogen. Detta hus är grått och taket har rasat in på flera ställen. Inga dörrar eller fönster finns kvar. Krossat glas ligger här och där. Utsikten från huset är bedårande. Många som hade varit dit drömde om ett eget hus på denna tomt. Nyfikenheten väckte min lusta för att åka dit och se. Rustade med mig stövlar och regnkläder för det duggade på ganska så bra. Fick leta ett tag innan jag hittade stigen i skogen. Jag blev mållös och imponerade när jag såg hur detta hus låg på en hög höjd. Igenvuxna gärden skådade jag också kring huset. Jag vandrade sakta upp till huset och fotade det grå huset i alla möjliga vinklar. Tänk vad de tog tillvara på naturen förr i tiden. Här på stenhällen byggdes huset och på ena sidan av hällen fick det bli naturlig grund. Blundar och ser framför mig hela familjen som bodde där. Ser att elektriciteten är klippt och anar att de inte är allt för längesedan som någon bodde här. Något tvingar mig att gå in i huset. Känner hur jag tvingas gå in i det som hade varit ett kök en gång i tiden. Märkligt nog så lyser det där. I den gamla järnspisen brinner det och en svart kaffepanna står på spisplatten och det luktar förföriskt gott av kokkaffe. Nu ser jag en vacker kvinna stå vid köksbordet och hon visar mig att jag ska slå mig ned. Jag tittar fascinerat på hennes blommiga förkläde. Det är som att se min gammelmormor sen förr i tiden. Hennes hår är korpsvart. På fötterna har hon gamla nötta skor. Vilken värme hon utstrålar. Hon häller upp mitt kaffe på fat. Ger mig en sockerbit och vi sörplar vårt kaffe gemensamt. Inte ett ord säger hon. Sen tar hon mjölkhämtaren från diskbänken och går ut. Jag förstår då att det är dags för mig att lämna huset. Öppnar köksdörren och går ut men hittar ingen utgång ut ur huset. Vandrar allt hetsigare genom varje rum men det finns inga dörrar. Försöker att gå till köket men nu finns det ingen dörr dit heller. Vad händer och sker? Varför skulle jag gå till detta spökhus? Nu kanske jag är fast för alltid och får gå vålnad för andra människor i tider. Jag börjar skrika på hjälp men ingen hör mig här ute i ödemarken. De tomma fönstren har numera fönsterrutor och går inte att öppna. Trappen till övre våningen är obrukbar av ålderns förfall. Jag måste lugna ned mig och tänka förnuftigt. Sätter mig på det smutsiga golvet och tänker. Då nuddar någon vid mig och jag vänder mig om och ser den vackra kvinnan igen. Nu pratar hon telepatiskt med mig. Lovar du att söka igen all fakta om vad som hände i detta hus och rätta till alla missförstånd som skedde på den tiden så ska jag öppna dörrarna igen. Så klart att jag svarade, ja. Helt plötsligt står jag bara vid min bil. Hur det gick till har jag ingen aning om. Denna händelse är så stark fastän det har gått många år sedan. Jag kontaktade en person som kan historien om detta hus och det jag fick veta förfasar mig än. Kvinnan hade blivit mördad och hennes man hade blivit dömd för mord. Jag forskar och letar och pratar även med en jättegammal person som ännu har allt i sitt minne. Han erkänner då för mig att han snart ska dö och vill därför lätta sitt hjärta. Denna måndag nittonhundra fyrtiofem då han var nitton år hade han gått till denna familj för att köpa kärnat smör. Sara hade sagt att han skulle få köpa smör men hon var tvungen att gå ned i källaren för att hämta det. Är man ung så styr kroppen på ett annat sätt än man vill sa den gamle mannen. Han hade fått begär efter denna vackra kvinna. Han våldförde sig därför med kvinnan. Sara bad för sitt liv men det hjälpte inte. Han lämnade henne död på golvet och hennes man Rune blev istället anklagad för mord. Jag bad den gamle mannen att skriva under på ett papper att det var han som hade utfört dådet. Någon dag efter mitt besök så somnade den gamle mannen in. Jag gick då först med mitt papper till polisen. Alla skrev om dådet som så felaktigt hade pekat ut fel person. Sara och Alberts barnbarn tackade mig för att jag hade nystat upp allt detta. Nu fick de frid i hela deras släkt. Ingen kunde längre säga att deras morfar/farfar hade mördat sin fru. Jag gick även tillbaka till spökhuset och där mötte mig en leende Sara. Hon tog tag i mig och strök ett ljust osynligt kors i min panna. Nu är du skyddad livet ut som tack för hjälpen för att du gav mig och min släkt frid.

© Ljusletaren

16 november 2018