En strimma av hopp

Egna tankar och inte fiktiva tankar

Det ska sökas nya ämnen hela tiden för att kunna skriva, filma, och prata om. Tycker det är jätteskönt att vissa saker luckras upp och kommer upp till ytan men kan vi inte tänka och förändra själva? Under ett liv så slipas människan till att lära känna sitt eget jag och att våga mera. Behöver jag ha hjälp med det? Tror ni inte att den blygaste violen i skolan kan blomma ut utan hjälp under sin levnad? Mycket är bra men att det tjatas hela tiden om skilda ämnen tröttar då ut mig. Nu är det inne med kvinnan och hennes övergångsålder. Överallt där jag vänder mig så matas jag med nya uppgifter om det. För några år sedan och då först kom det fram att männen kan ha det svårt i sin övergångsålder. Förr hade alla matas in med att nu är mannen i den åldern då han börjar titta efter yngre kvinnor eller till och med skilja sig för att gifta om sig med en betydligt yngre kvinna. Nu har även kvinnorna börjat stå upp för sina nya kärlekar via att visa upp sina betydligt yngre män. Är det trender eller är det att söka efter ungdomen igen eller är det äkta kärlek? Hur som helst så vill inte jag återvända till min ungdom igen. Jag trivs så bra med alla livserfarenheter jag har fått under dessa år. Inte har jag heller behövt någon bok eller några samtal för att hitta igen min själ. Mognaden har kommit i takt med det som har varit både lycka och sorg i mitt liv. Ingen behöver heller tala om för mig att man ändras under sin livsutveckling och att alla vänner kanske inte vill vara med på den vägen. Det kommer nya vänner som berikar och kanske jag också berikar dem på mitt sätt? Träffade min make i unga år och den kärleken består och det är en stor lycka för mig. Några livsrecept kan jag inte heller ge. Var bara den du är och försök att leta igen dig själv för att må bra. Det heter inte för ros skull att livet är den bästa skolan för så är det. Tack för alla nitar och smällar jag har fått under mitt liv. Tack för alla goda stunder jag har fått och kommer att få. Jag älskar livet och tror eller vet med mig att vi väljer själva vad vi bör träna på under denna korta livsperiod/ kram

Ps Med all respekt för de personer som behöver hjälp under sin levnad.

© Ljusletaren

14 november 2018

Populär maträtt

Alltså denna mat är bara så infernalisk god. Ja, det är en av mina älsklingsrätter. Rätten är riktigt populär och rätten har gjort staden känd. Mat som gav den starkt arbetande mannen en stadig middag. Många är kockorna som lagade denna mat till huggarna förr i tiden. Mannen låg ofta ute under vintern för att fälla skog för att kunna betala skulden i affären. Det var inte att tänka på att komma hem till varje helg. Hade man tur så kunde huggarna komma hem till Påsk eller senast till vårbrukets början. De arbetade och slet från tidig morgon och tills mörkret kom. Kockorna (som också låg ute i den avlägsna skogen) gjorde sitt bästa för att laga mat som arbetarna kunde stå sig länge på. Palten var bland annat något som de tillagade ofta. Åt man för många paltar så fick man ”paltswimen”. Man orkade ingenting man bara pustade ut och njöt och blev allmänt dåsig. När man hade kvicknat till lite var det bara att gå och lägga sig och ladda inför morgondagens hårda arbetsverk. Fast de kanske kunde karva lite av det feta Amerikanska fläsket innan de gick till sängs. Ständigt så luktade det matos och blöta kläder i arbetsbaracken. Måste tycka att vi gnäller för ingenting idag när man ser tillbaka på tider sen förr när kläderna var dåliga. Inte ens alla barn hade skor. Fruarna slet på med att mjölka kor, städa hos de rika, ta till vara på avlagda kläder som de fick sy om till sina små. Livet var tungt och mycket tungt och många magar knorrade av hunger. Lycka den som då kunde göra palt med fläsk från sin egen hemgris. Här kan ni läsa mera om Pitepalt http://smoggen.blogg.se/2009/august/

© Ljusletaren

13 november 2018

Vilket dilemma

Anna har besvärligt med sitt eksem på hela kroppen. Hon smörjer och luftar så gott det går. Bär vita bomullskläder under sina vanliga kläder. Nu i sommar har det varit ett helsike med värmen som har bidragit till salt svett. Hon har varit helt skinnflådd under sina bröst. I ljumskarna har det skaft och sårats. Svetten i hårbotten har gjort sprickor i huvudsvålen. Det har då varit underbart att gå naken i sin lägenhet. Otur bara att hon bor på nedre våningen för folk har glott som bara den. De har inte generat sig utan tittat öppet och nagelfarit varje detalj på hennes kropp. En ung man i tjugofem års åldern började att onanera framför hennes köksfönster i olika omgångar. Obehagligt värre. Anna anmälde dessa händelser. Polisen tog emot anmälan på anmälan men snart var allt lagt ned som vanligt. Det räckte inte med vad Anna hade sagt som bevis. Däremot så mådde Annas eksem så gott av att hon gick naken i sin lägenhet och hade börjat läka fint. Det var ständigt skytteltrafik runt hennes lägenhet och snart var första anmälan gjord. Hon blev kallad till förhör hos polisen. Anna förklarade och förklarade men det hjälpte inte. Hon fick en varning plus en bot på åttahundra kronor. Hon köpte nu insynsskydd för sina fönster. Kollade så att ingen såg in. Skulle man se något så fick man stå på något för att kika in. Snart var det dags igen för en ny anmälan från grannar som hade tagit anstöt. Hjälpte inte ens att Anna sa att de måste ha stått på något för att se in. Det var grannarna från hyreshuset mitt emot som hade sett henne gå naken från tredje våningen. Nu fick hon böta arton hundra kronor och skulle det här hända igen skulle hon bli vräkt. Ni gissar rätt för Annas kropp fodrade luft för läkning och Anna blev till slut vräkt. Nu står hon utan bostad. Hennes möbler är magasinerade. Anna har försökt förmå läkaren att skriva in henne på en avdelning för att få hjälp med tillfrisknandet men hon är för frisk, får hon som svar. Mannen som onanerade klarade sig men inte hon som lider så svårt av sitt eksem. Till slut får Annas släkting tag i henne och berättar att hon ska få hyra ett torp av honom. Där kan hon gå som hon vill för det är långt till närmsta grannar. Hösten är kommen. Värmen från den gamla järnspisen gör gott för hennes kropp. Att vara i ett torp som andas plus att det är svalare ute gör gott för både kropp och själ.

© Ljusletaren

12 november 2018

Det är för sent

Sara-Helen skyller alltid på att hon är för gammal för att ändra på något i sitt liv. Bitterheten har riktigt tagit tag i hennes öra. Hon går radiostyrd i samma gamla och breda och utnötta spår. Ältar ofta för sig själv om varför tog jag inte den där chansen när jag var ung? Glömt är hennes omogenhet och rädsla för förändringar redan då. Sara-Helen tycker det är skönt att vara som en snigel och bara krypa in i sitt skal. Där inne i mörkret finner hon frid. Hon älskar sin man och sina barn och barnbarn men ändå finns den där klumpen i magen när hon vaknar upp var dag. Intalar sig själv att det är så här hon vill ha det trots livet är stentråkigt. Samma rutiner var dag och året om. Tvätta på den dagen, stryka på den dagen och så vidare. Söndagsmiddagen ska alltid vara på samma sätt. Ingenting ska gå utanför ramarna. Inte heller är det kul att ta hand om barnbarnen. Allt är bara grått och trist. Det är försent att göra någonting i livet och det är nästan så att hon längtar tills hon får lämna detta jordeliv. En av hennes döttrar ser vad som är på väg att hända med hennes mamma. Dottern som heter Sara pratar med sina tre andra syskon om att göra något speciellt för sin mamma. Sara involverar även sin pappa Karl och han är med på noterna. Det ringer på dörren tidigt en söndagsmorgon och in kommer barn och barnbarn. De har korgar, filtar, en kartbok och ett tält med sig. De slår upp tältet mitt på vardagsrumsgolvet. Brer ut filtarna i tältet. Hämtar olika kuddar och täcken. Säger till sin mamma att komma och sätta sig i tältet. Sara-Helen är rufsig i håret och har sina nattkläder på. Alla skrattar så glatt att hon måste skratta med. Mamma nu ska du peka på ett ställe i kartboken som du skulle vilja åka till. Sagt och gjort och hon pekar på New York. Då åker vi dit säger alla och skrattar. De plockar fram olika sorters goda småplock. Korkar upp en vinflaska. Barnen får hallondricka. Alla pratar och skrattar och har det så trevligt. De sitter där i timmar. Sara-Helens ögon har börjat gnistra av liv. I ett svagt ögonblick lovar hon alla att de tillsammans skulle åka till New York på riktigt. Det får bli efter jul. Den morgon blev den första av förändringens dagar i Sara-Helens liv. Lova mig att aldrig säga att något är försent. Med små medel kan man göra roliga saker och man behöver inte resa på riktigt. Glöm inte att det finns en hel uppsjö av billiga möjligheter.

© Ljusletaren

11 november 2018