En strimma av hopp

Grannen Margareta (fiktivt)

Alltså jag var verkligen less på att höra hur min granne skrävlade om saker som hon skulle göra. Det var allt från att sy byxor till att byta gardiner.

Brukade tjuvtitta om hon hade bytt gardiner. Fast de gamla vanliga hängde alltid kvar. Hade hon sytt nya byxor. Nej, det var de gamla vanliga som hon hade på sig.

Ni ska inte tro att jag ondgör mig på henne. Jag uppskattar henne som vän men jag blir så less på att höra om vad hon ska göra.

Allvarligt talat så bryr jag mig inte men blir man hjärntvättad av hennes surr så kan man inte undgå att titta efter några nya förändringar.

Hon heter förresten Margareta. Nu senast har hon sett så liten och tafatt ut så det har gjort ont i mitt hjärta. En stilla undran inom mig var att något har hänt men vad?

Trodde inte mina ögon när jag en dag såg nya och snygga gardiner vara uppsatta i hennes kök. Det var uppstädat och fint på tomten. Jag såg henne i ett par nya byxor som jag aldrig har sett förr.

Äntligen hade hon gjort något av sitt ”bli av”.

Kände mig stolt på Margaretas vägar. Hon gjorde det till slut. Allt det hon har pratat om att bli av var nu gjort eller …

De nya byxorna kommer gåendes mot mig. Bäraren är inte Margareta utan hennes syster Disa. Hej Katrin säger hon till mig.

Jag hejar tillbaka.

Du vet väl att Margareta fick åka in akut igår?

Nej, vad har hänt?

Vet du inte att hon är svårt sjuk?

Nej svarar jag helt häpen.

Disa berättar att det är därför inte orken har funnits till allt det hon ville göra. Därför har jag bytt gardiner, maken har städat tomten, jag har gjort lite saker som jag vet att Margareta har önskat att göra.

Jag och Lasse ska stanna här ett tag för att ta hand om Margareta. Vill du förresten göra mig en tjänst?

Ja svarade jag snabbt.

Kan du gå och plocka vilda blommor som sen ska sättas i vas. Margareta älskar Förgätmigej så det vore toppen om du kunde plocka dessa blommor.

Vet ett ställe där jag har sett Margareta plocka dessa vackra blommor. Ska skynda mig dit för att plocka.

Snart var jag tillbaka med ett stort fång av vilda blommor plus en jättebukett av Förgätmigej. Jag och Disa satte blommorna i olika vaser. Förgätmigejen fick stå i Margaretas sovrum.

Margareta blir utskriven idag sa Disa.

Snart kom Lasse körandes med Margareta.

Rullstolen tas ut från kofferten. Rullas fram och Lasse sätter ned Margareta i rullstolen.

Jag bara rusar fram och håller om min vän. Känner hur hennes tårar väter min blus. Ser hur hon krampaktigt försöker hålla tårarna borta.

Disa och Lasse bär rullstolen över brotrapporna och in i huset.

Margareta ler med hela ansiktet då hon ser alla blommor. Har ni plockat in hela ängen till mig säger hon leendes.

Titta i sovrummet säger Disa.

Margareta rullar in dit och ser sina älsklingsblommor. Det är endast du säger hon till mig som vet var dessa blommor finns. Stort tack säger Margareta.

Det känns bra men det är hårt att veta att Margareta är svårt sjuk men det håller jag inom mig.

Tänk att sista sommaren jag bor här så får jag umgås med dessa vackra blommor. Katrin ”Du vet väl att jag ska flytta till hösten säger hon och ser på mig?”

Nej det visste jag inte svarade jag.

Jag ska bo i en lägenhet där jag har tillgång till den hjälp jag behöver. Måste inse att jag någon gång måste inse att det blir av.

Kunde inte förmå mig att berätta om min sjukdom för dig. Ville bara njuta av din vänskap och att bli sedd som jag är.

Kände mig verkligen träffad. Varför hade jag gjort mig en egen tolkning av hur Margareta var? Vad vet människan egentligen om hur en människa mår eller är?

© Ljusletaren

19 april 2020

Påsken 2019 (fiktivt)

Har jag berättat så kul vi hade påsken tjugohundra nitton? Tror inte det säger jag och ler stort. Vi hade bjudit hem Lisa och Steffo. Eftersom det var knytkalas så hade de med sig smått och gott.

Ni skulle ha sett deras ögon när de kom in. Skrattar gott fortfarande.

Jag hade dragit ut vårt stora matsalsbord så det blev jättelångt med alla sina iläggsskivor. På bordet låg en stor gul gardin som hängde ned på sidorna så man såg inte ens mattan under bordet.

Jag ropade från köket till Lisa att ställa maten under bordet. Ni skulle ha sett hur hennes ögon blev stora som tefat. Under bordet sa Steffe, just det svarade min man Hans.

Jag hade fäst batterislingor på bordets undersidor så det blev lämpligt ljus. Ställt fram skålar med lite av varje. Lagt ut stora gula kuddar. Snart stod även Lisa och Steffos mat där. Alla våra flaskor stod under en stol.

Varsågoda och sitt sa jag och bad dem krypa in under bordet. Lite stela i kroppen är vi alla men det gick bra att komma ned på våra kuddar.

Vi åt och vi skrattade. Glasen fylldes på allt eftersom. Alla verkade trivas.

Nu skulle jag gå på toaletten och jag försökte krypa ut men mitt förbaskade artrosben sa ifrån. Jag kom inte upp! Maken fick rulla ut på golvet och försöka att dra ut mig. Vi skrattade så att jag höll på att kissa på mig.

Med stöd av stolar och bord kom jag mig upp och till toaletten men maken kunde inte ställa sig upp. Ryggen sa ifrån. Steffo hasade sig ut för att hjälpa min man Hans. Lisa skrattade och skrattade.

Steffo hade värkbrutna händer och kunde inte hjälpa min man upp från golvet. Lisa fick vara som en vän i nöden. Hon hasade sig lätt ut och sen hjälpte hon min man upp från golvet. Makens rygg hade kreverat men vad gjorde det för vi skrattade så vi grät.

Till slut så hade vi varsin stol att sitta på men nu runt det stora matsalsbordet. Lisa som är liten och vig hade städat bort allt från golvet under bordet.

Halta och lytta men glada så drog vi nu en spader. Först till ett hundra vinner. Så klart att det var Lisa som vann igen men det var hon värd och helst denna påsk då hon fick städa bort allt under bordet.

Ja minnen är till för att sparas och allt det onda glöms bort när minnen är ljusa och glada.

Påsken tjugohundra nitton glöms aldrig bort sanna mina ord.

© Ljusletaren

17 april 2020

Tider som flytt (fiktivt)

Detta som jag nu ska berätta hände på den tiden då det var på modet att bära päls utan att skämmas.

Allt handlar om lilla Julia tjugofem år.

Julia var en söt ung kvinna med långt mörkt och självlockigt hår. Liten och späd och man kunde lätt tro att det var en tonåring tills man så allvaret i hennes ögon.

Julia växte upp moderslös. Hennes mamma hade dött vid hennes förlossning. Pappan hade gift om sig med sin hushållerska. Jag behöver väl knappt berätta att Julia inte var omtyckt av denna hushållerska. Inte blev det bättre när det föddes tre halvsyskon.

Julia var den som fick göra allt skitarbete hemma. Råkade hon klaga så fick hon till svar att hon var äldst och skulle vara tacksam för att hon fick bo hemma.

På den tiden så brydde sig inte papporna så mycket om sina barn. Julias pappa Arne låg ofta borta under vintern. Arne jobbade i skogen och avstånden till hemmet var långa så han bodde med andra män i en skogskoja.

Trots allt så växte Julia upp till en mycket vacker kvinna. Väldigt intelligent var hon också. Passade sig noga för pojkar och sen för unga män.

Julia jobbade som hembiträde hos en gullig familj i byn. De uppskattade verkligen denna duktiga kvinna.

En vinterdag så kom det en väldigt vacker ung man och besökte hemmet där Julia jobbade.

Det var en ung man med ljust blont hår. Hans halvlånga hår snuddade vid pälsens krage. Pälsen var rödbrun, längre och raggigare än någon annans päls.

Julia fastnade med sin blick i denna mans nötbruna ögon. Hon kunde inte slita sig från denna unga mans blick. Familjen såg detta och smålog.

Mannen tar av sig pälsen och ropar på Julia som hastigt skyndar fram för att ta emot pälsen för att hänga upp den. Men mannen tar Julia om livet. Ber henne hålla ut armarna. Sedan sveper han in henne i pälsen.

Julia ser för rolig ut för hon försvann helt i pälsen. Men hennes pigga ögon ler och ler av glädje. Hon stryker försiktigt på pälsen. Njuter av djurets päls. Drar in doften av manlighet från denna vackra man.

Denna unga man heter Erik. Han tittar på henne med glimten i ögat och säger: ”Gift dig med mig så ska du också få en likadan päls”.

Så klart att det blev kärlek vid första ögonkastet för de båda.

Giftermålet skedde nyårsafton nittonhundra trettioåtta i Klara församling. De var ett vackert brudpar som kom med häst och släde till kyrkan. De satt graciöst och rakryggade med sina pälsar i släden.

Jag barnbarnet Anna har kvar mormor och morfars pälsar. Tar upp pälsarna i smyg då och då för att känna in mina älskade morföräldrars dofter. Nu är det en skam att bära äkta päls men spelar roll för jag vårdar deras pälsar ömt och kärleksfullt. Stoppar sedan ned pälsarna i sina plastpåsar och hänger åter in dem i min klädgarderob.

© Ljusletaren

16 mars 2020

Källan

Djupet av att vara i mörker för att famla efter livet är ganska svårt.

Många gräver och gräver ned sig i sitt inre så de orkar knappt med sig själva.

Vissa skrapar bara lite lätt på ytan och skakar av sig det som är främmande och otäckt.

En del tar för vana att samtala med sitt inre. Lyssnar och är allmänt lyhörd så att allt kan till slut kännas så där riktigt bra.

Källan till Alltet är olikt. Det är en livsuppgift för alla att klara av sin egen livsuppgift.

Tunga ok tynger ned och allt verkar dödsdömt men erfarenheten säger att du orkar. Då har du vunnit mycket.

Lättsam är nog ingen källa. Allt går ut på att träna och träna för att kunna samtala med källan.

Vissa behöver sakkunnig hjälp och det är helt okej.

Vissa gillar djupet och det är helt okej.

Hur vi än gör så ska vi aldrig glömma av att vi är en människa. Vi får glömma och förlåta.

Sök bara livets källa på rätt sätt så tror jag mig veta att du blir glad.

Själv har jag mycket kvar att lära och tack för det. Därför får jag träna länge i mitt pågående och älskade liv.

@ Ljusletaren

12 april 2020