En strimma av hopp

Vad vet vi om livet egentligen? (Fiktivt)

Jag har en sak som följt med mig hela livet. Var jag än har flyttat så är denna lilla sak med mig. Den har inget pengavärde men är ändå så rätt för mig. Vet inte hur många gånger jag har smekt och talat till denna fina gåva.

Det började en gång då jag var mycket liten. Jag tyckte om att gå undan och vara för mig själv. Lekte ofta med smörpappret som var guldigt och fint. Glömde av tid och rum och var helt inne i underbara sagor med salsliknande golv och vackra tak. Själv var jag klädd i en fin prinsessklänning. Mitt guldiga smörpapper som var lindat som små kulor var guldpengar som jag kunde köpa saker för.

Hur många gånger som mamma väckte upp mig under mina dagdrömmar minns jag inte. Dessa tråkiga avbrott betydde att jag hade försummat något som hon behövde hjälp med.

Jag var väluppfostrad och gjorde det jag skulle men kokade inombords för att jag inte fick drömma mig bort. Ja, ja, snart var den ilskan borta och jag var mig själv igen och log och var riktigt glad.

Åren går och jag har nu blivit lite äldre. Drömmer fortfarande om smink och fina kläder. Denna sommar skulle vi få långväga gäster och det skurades och pyntades hemma. Jag längtade att få se vad det var för människor som skulle komma.

Snart rullar det in en flott bil på vår gård. Jag ser flera olika väskor på deras takräcke. Ser deras hjärtliga ansikten. Mamma kramar och pussar alla dessa fyra människor. Skjuter fram mig och säger se så stor Anna har blivit. De kramar och pussar mig och jag blir vimmelkantig av deras välkomnande. Har inget minne av att jag har sett dem förr. De berättar att jag var så liten då att jag inte minns det.

Det var två kvinnor och två män. Jag drogs med en gång till en av kvinnorna som heter Mary. Hon hade ett lugn inom sig. Gick ofta undan liksom jag brukar göra.

Vi blev kompisar trots vår åldersskillnad. Jag visade Mary runt där jag brukade gå. Vi satt ofta vid bergets fot och resonerade.

Mary berättade så fina saker om sitt liv. Hon invigde mig in i det andliga. Alltså vad jag kände mig rik att få lära mig saker om jord och natur. Likaså att inte vara rädd för de figurer jag brukade se då och då. Det kändes som att jag hade stigit in igen till sagornas liv.

Innan alla åkte hem så ville Mary att jag skulle få något av henne som minne. Hon tog fram en gnistrande genomskinlig sten och berättade att hon hade lagt in sin energi i stenen. Denna sten skulle rena mig från ondska och hat. Jag skulle bära stenen nära min kropp varje dag. När månen var full skulle jag rena stenen genom att lägga den på fönsterbrädan så att stenen gjordes ren av månens sken.

Denna gåva har jag alltid runt min hals. Jag har fått byta halsbandet i bearbetad hud flera gånger.

Har hört att denna Mary inte finns längre och det förvånar mig inte för jag har sett henne ett par gånger i gryning eller skymning.

Behöver jag säga att jag känner mig beskyddad och att denna gåva är det allra finaste jag någonsin har fått.

Det sägs att allt glimrar och det är sant men lägger man till kärlek till det då blir gåvan ovärderlig.

© Ann-Britt Berglund

23 november 2021

Skogskojan i skogen (Fiktivt)

Alltså än idag så känner jag skräcken av mitt möte med en närgången mus. Allt började så bra med att vi alla hade varmt och skönt i vår skogskoja. Ni vet värmen var så där skön att man blir dåsig.

Klaras röst letade sig in i varje por. Hon rår inte för det vår kära vän Klara men rösten är pipig och låter envist irriterande när hon pratar.

Jag tänkte hela tiden att kan du inte tystna en stund och låta Anders med sin sammetslena röst få berätta vidare, men sådan tur hade jag inte.

Vi är tre par som är sammansvetsade sedan länge. Weekenden känns betryggande bara Klara slutar att prata någon gång.

Stefan tröttnar först på Klaras malande och säger att ska vi göra upp en eld där ute? Alla reser sig och går ut.

Fort samlar vi ihop torrt ris och snart flammar vackra eldsflammor upp mot den mörka himlen. Stjärnorna gnistrar och jag har verkligen kvicknat till ute i den kalla höstkvällen.

Vi grillar korv och stämmer upp i olika stämmor av sång runt elden. Det känns nästan som sista april.

Snart är det läggdags och alla gör sig i ordning för natten.

Jag och Anders lägger våra sovsäckar bredvid varandra i ett hörn i kojan. Sedan så ligger vi alla utspridda på golvet.

Jag tycker om att ligga nära väggen och veta att Anders skyddar mig om något skulle hända.

Snart sover alla. Jag känner att någon krafsar lite lätt på min sovsäck. Tänker det är väl Anders som vill ha närkontakt. Somnar om.

Då känner jag något gå efter mitt ben. Jag gallskriker. En liten mus kommer med raketfart ut ur min sovsäck. Jag tänker på smittorisken och ryser av obehag.

Alla har vaknat och undrat vad det är. Ta ut råttan skriker jag högt och darrar av obehag.

Det blev en livlig jakt på den lilla musen. Den var smart och kröp fort ut i det lilla hörnet där jag hade min sovsäck.

Här ligger jag inte i natt säger jag argt. Vet ni hur obehagligt detta var. Jag vill hem och duscha. Anders kramar om mig och säger att jag ska följa dig ned till sjön så att du kan tvätta av dig. Sedan så bäddar vi i bilen och tar min sovsäck som ett täcke över oss. Jag nickar och gör som han säger.

Givetvis så gick de andra paren in i sina bilar och sov också.

Vi åkte till stugan fler gånger men då hade vi laddat råttfällor plus att vi låg i sängar och inte på golvet och absolut inte i något hörn.

Alltså känslan av att ha en mus på sitt ben det är bara så äckligt att jag ryser av det än i dag.

© Ann-Britt Berglund

22 november 2021

 

Fy tusan vad vi fick slita hårt! (Fiktivt) 

Grå trist måndag! Är måndagarna många och fredagarna få? Det känns som att jag alltid är på jobbet. 

Kan väl inte klaga på mitt arbete för jag får umgås med ord. Tysta ord som berör. 

Det ska vara tyst i ett bibliotek så ingen störs i deras sällskap med olika tidskrifter eller i sina läsningar i valfria böcker. 

Det är så fint att se ordtörstande människor söka och bläddra i böcker de vill låna hem. 

Jag har världens bästa arbetskamrater. De har humor och nära till skratt. 

Fast denna gråa måndag har jag och Kajsa fått i uppgift att stänga av bakre bokraderna med ett skynke. Sedan ska vi bort med alla böcker från dessa bokhyllor. Trava dem på en vagn och sen köra dem vidare till nya byggnaden. 

Det går bra för vi tar det väldigt försiktigt. Endast en rad kvar. Då händer det som inte får hända. 

Någon har gömt en full kaffekopp i hyllan som vi inte har sett. Kaffekoppen åker i golvet med en smäll. Det flyger kaffe åt alla håll. 

Jag ska skynda mig för att hämta papper för att torka rent. Halkar med foten i kaffet på golvet. Tar fast mig i bokhyllan som då välter med alla böcker. Ett högt brak ljuder i hela biblioteket. 

Har fått höra i efterhand att många hoppade till och blev riktigt skärrade. 

En del skyndade fram till skynket och tittade frågande på oss båda. 

Jag kom inte upp från golvet. Armen smärtade så hiskeligt.  Kajsa såg genast att jag behövde vård. Bad närmaste människa att hjälpa till att få upp mig. 

Tur i oturen var att min granne var där. Hon lovade att skjutsa mig till akuten. 

Blev gipsad och sjukskriven. 

Kajsa och Lillemor (som annars jobbade vid receptionen). Fick städa upp och flytta klart plus beställa några nya böcker.

Böckerna med kaffefläckarna fick jag i "Tycka synd om mig gåva). Några hade jag läst men de flesta var en ny bekantskap för mig så sjukskrivningen gick fort. 

Ja, ja, måndagen var grå med ett oväntat slut. 

Nu har det gått några år sedan detta hände och har numera blivit till ett roligt minne. 

@ Ann-Britt Berglund 

20 november 2021

Allt kan förändras fort! (Fiktivt)  

Fredag med mys idag. Chips, läsk och godis var inhandlat. Kalle skulle köpa pizza med sig på hemvägen från jobbet. 

Det är Idol i kväll och vi ska heja på Fredrik från Piteå som vanligt. 

Vin skulle vi ha i våra glas. Skåla med de vuxna barnen. 

Extra kul att båda barnen kom en gång utan sina respektive. Inget ont talat om sonhustru och måg. De är underbara. Det är bara så trevligt att få umgås vi fyra som förr i tiden. 

Klockan närmar sig sjutton noll noll. Barnen kommer. Kastar sig in i köket med buller och bång. Kramar mig som det är sista gången vi träffas. 

Kalle kommer hem och snart är hela köket fullt av pizzalukt. Vi äter och njuter och skrattar mellan tuggorna. 

Alltså vilken ljuvlig fredag! Jag bara tokler och tokler igen. Hjärtat är fullt av värme och kärlek. Jag vill bromsa tiden och göra detta till ett bestående minne. 

När allt är bortplockat så sätter vi oss i vardagsrummet för att tävla i Postkods olika frågor. Smuttar på vårt vin och tar lite snacks eller godis då och då. 

Då slängs dörren upp och in kommer en man med pistol. 

Hjärtat höll på att stanna för mig. "Hit med pengarna skriker rånaren."

Kalle har darr på rösten och säger här finns inga pengar. 

Du där säger rånaren till vår dotter "Kom genast hit". 

Dörren öppnas igen och det kommer in en rånare till med mask. Pekar på vår son och säger "Du där kom hit."

Jag och Kalle sitter skräckslagna i soffan. Vi är helt i chock. 

Allt har gått från mys till mardröm!. 

Då börjar rånarna skratta så att tårarna rinner. Det är barnens respektive som ville skoja med oss för att de inte fick följa med. 

När chocken har lagt sig så trivs vi alla ypperligt bra. 

Vi höjer våra glas mot varandra och lyssnar på vår Idol-Fredrik som sjunger just nu. 

Hädanefter träffas vi alla för den här chocken vill vi inte uppleva igen. 

@ Ann-Britt Berglund 

19 november 2021